Vid ett besök i Tokyo nyligen köpte jag den nyutkomna boken ”The People and Culture of Japan. Conversations between Donald Keene and Shiba Ryotaro”, 2016. Både Keene och Shiba är monumentala figurer på den litterära himlen. Keene (f. 1922) har skrivit bok efter bok om japansk litteratur, historia och kultur, medan Shiba (1923-1996) har skrivit en rad historiska romaner.

Mot slutet av boken frågar Keene: ”How do you think most Japanese would answer if they were asked to name the greatest person in Japanese history?” Shiba svarar Minamoto no Yoritomo (1147-1199), ”a good ruler, but he isn’t popular”, Minamoto no Yoshitsune (1159-1189), ”popular, but he was a fool”, Ôkubo Toshimichi (1830-1878), ”an excellent statesman” och Saigô Takamori (1828-1877), ”that spoiled brat”. Keene å sin sida säger att han är fascinerad av politiker som är litet egensinniga, som ”the very reckless Taira no Kiyomori (1118-1181)”, eller den härskare som gjorde slut på 1500-talets alla inbördeskrig, Toyotomi Hideyoshi (1536-1598).

Inte en enda kvinna… Jag vänder mig om och tar fram en annan bok ur bokhyllan, ”Great Historical Figures of Japan”, publicerad 1978 av The Japan Cultural Institute. Av 28 kapitel ägnas endast två åt kvinnliga personligheter. Ett av kapitlen handlar om Murasaki Shikibu (973 el. 978 – 1014 el. 1031), författaren till världens första roman, ”Berättelsen om Genji”, och den samtida författaren Sei Shônagon (966 – 1017 el. 1025), ett annat kapitel beskriver ”kvinnan bakom Kamakura-shogunatet”, det vill säga Hôjô Masako (1157-1225), den första Kamakura-shogunens, Minamoto no Yoritomo, hustru.

Kvinnans plats i den japanska historien har onekligen varit undanskymd, men en av de allra viktigaste historiska figurerna var den 33:e kejsaren, Suiko (554-628), en kvinna som regerade 593-621. Egentligen var hon inte kejsare, eftersom titeln började användas först under senare hälften av 600-talet. Hon kallades i stället  ”Den stora drottningen av Yamato” eller ”Den stora drottningen som regerar över allt under himlen”. Hur som helst, det var under hennes tid som buddhismen, trots betydande inhemskt motstånd, fick tillåtelse att verka, genom ett dekret av år 594. Det är ju en inte helt oväsentlig händelse med tanke på vilken framträdande roll buddhismen har haft i formandet av den japanska kulturen.

Sedan får man inte glömma att i den japanska mytologin är det den kvinnliga guden Amaterasu, solguden, som anses vara den viktigaste.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 10

II

Det enda som hördes var det svaga ljudet av den fallande snön, som rörde lätt vid skjutdörrarnas pappersfönster. Eftersom det saknades fönsterrutor var det som om snöfallet letade sig in i rummet och kylde ner det i tystnad. När de strax före lunch lade märke till ljudet och öppnade skjutdörrarna hade det börjat snöa ordentligt. Bergen på andra sidan sjön var gömda i snö och vattenytan blev allt svårare att urskilja. Snön hade samlats på träden vid stranden och över gräsmattan låg ett vitt täcke.

”Nu är det nog bäst att åka tillbaka”, tänkte Mizuhara.

”Vi kan ge oss av när dom har åkt hem. Det är väl inte så roligt för far att stöta ihop med dom här. Syster skulle nog också bli alldeles ifrån sig.” Fadern log bittert.

”Det känns som om det är vi som gör fel. Som om vi gömde oss.”

”Ja, så är det. Ungefär som om far endast ville ta med sig mig på resan. Det är inte rätt mot syster.”

Medan de satt vid hibachin och väntade på att Momoko skulle lämna värdshuset kände Mizuhara hur kylan kröp upp utmed ryggen. Han förlorade sig i tankar kring sina tre döttrar och deras mödrar. De hade alla sina mammors ansiktsdrag och de tycktes också ha deras karaktärsegenskaper.

Men även om döttrarna hade vissa likheter med mammorna gällde detsamma även Mizuharas drag. Framför allt hans öron, hans hållning och tårnas form hade smittat av sig. Mödrarnas tre ansikten hade var för sig kombinerats med pappans drag på ett subtilt sätt.

Även barn som har fötts av samma mor, men med olika fäder, har naturligtvis också drag som både skiljer sig och liknar varandra, men i Mizuharas fall var de döttrar till tre olika mödrar, som var markant olika. Samtidigt som det där mystiskt gemensamma inte gick att förneka.

Tre kvinnor hade fött hans barn. Eller om man så vill, de tre kvinnorna hade fött sina egna barn och han råkade vara deras far. Inte ens nu, när han hade nått en ålder då han inte längre förväntades bli far igen kände han någon överdriven ånger över vad som hade hänt. Snarare en sorts tacksamhet över kvinnornas och himlens godhet. Att döttrarna hade kunnat utveckla fina sidor gick inte att bestrida. De var inte några syndens barn.

Mammorna till äldsta dottern Momoko och till Asako var döda. Kvar av dem var döttrarna och minnena av deras kärlek. Såväl Mizuhara som de två kvinnorna hade upplevt hur kärleken kunde skapa både smärta och vemod. Men för Mizuhara var det nu något som låg långt tillbaka i tiden. De döda kvinnorna var borta.

De tre döttrarna hade inte heller haft det lätt på grund av vad som hade skett. Men han trodde ändå på döttrarnas kärlek. Han visste inte vilka spår och hur djupt de sorger och glädjeämnen människan upplever sätter sig. Denna osäkerhet ökade med åren. Det var nog alla bara bubblor eller små krusningar på ytan av livets stora flöde.

Vad gällde mamman till dottern i Kyoto hade det varit ombytta roller. Innan hon blev mor till Mizuharas barn hade hon fött en annan mans barn. Och inte nog med det, ytterligare en man och ett barn skulle komma in i hennes liv. Denna kvinna levde fortfarande. För Momokos och Asakos mödrar hade Mizuhara varit den ende mannen i deras liv.

På ett sätt som är typiskt för människorna i Kyoto rådde inga bittra känslor mellan kvinnan i Kyoto, hennes dotter och Mizuhara. Snarare kände de en viss närhet till varandra.

Mizuhara visste att Asako hade  varit i Kyoto för att söka upp sin yngre halvsyster. Han ville prata om henne med Asako och hade därför bett Asako följa med på resan. Men i Atami hade Asako hunnit före med att ta upp frågan och i Hakone hade närvaron av Momoko rört till det. Asako hade ju redan listat ut hur det förhöll sig. Det kanske räckte med det?

Av de tre kvinnorna hade Mizuhara varit mest fäst vid Asakos mor. När även Sumiko, som hon hette, hade dött återstod bara kvinnan i Kyoto. Mizuhara var osäker på vad Asako skulle tycka och hade därför svårt att prata om henne. Hade inte Asako haft för avsikt att också träffa mamman till den yngre systern när hon hade åkt till Kyoto? Det subtila ljudet av fallande snö fick honom att känna en viss längtan efter kvinnan i Kyoto.

”Asako, om du slumrar till blir du förkyld”, sade Mizuhara och rörde vid hennes axlar. Asako öppnade sin rödsprängda ögon. Hon hade legat med ansiktet lutat mot armarna på hibachins kant.

”Har inte syster åkt än …? Det är nog bra om hon inte vet att vi är här. Det blir väl lugnare utan att hon vet något? Far skulle nog också bli lite ställd om ni träffades.”

”Det går inte att ta sig hemåt i den här snön.”

”Men syster är väl här, på värdshuset? Hon ger sig väl inte av och dör mitt i snöstormen?”

”Ska du börja nu igen …?”

”Jag trodde verkligen att de skulle ta dubbelt självmord. Far pratade ju om självmord också. Det var inte bra.”

Mizuhara kom att tänka på Momokos unga mor och hennes självmord. Han skakade på huvudet.

Den japanska konstitutionen godkändes av parlamentet den 3 november 1946 och trädde i kraft året därpå. Den mest kända och omdiskuterade paragrafen är förstås artikel 9 som bland annat säger att Japan för alltid skall avsäga sig rätten att använda krig och våld som sätt att lösa internationella konflikter (”…the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as a means of settling international disputes.”).

Det brukar heta att det var den allierade ockupationsmyndigheten, det vill säga i praktiken den amerikanska, som dikterade konstitutionen och att japanska företrädare inte hade några möjligheter att påverka texten. I det stora hela är det korrekt, men texten var klar först efter det att två japanska försök hade gjorts att skriva om Meiji-konstiutionen, som var grunden för det japanska statsskick som rådde sedan konstitutionen antogs den 11 februari 1889. Förslagstexterna låg alldeles för nära Meiji-konstitutionen, ansåg General Douglas MacArthur, som var Supreme Commander for the Allied Powers (SCAP). Han tillsatte därför en kommitté inom sin egen ockupationsmyndighet, som fick nio dagar (!) på sig att författa en helt ny text. Deadline sattes till den 12 februari 1946. Därefter skulle den japanska regeringen och det japanska parlamentet få möjlighet att ta ställning till formuleringarna. Det kom också en hel del motförslag och slutresultatet blev något av en kompromiss, även om huvuddragen överlevde.

Kommitténs arbete hemligstämplades och det tog flera decennier innan det blev känt att en ung kvinna, endast 22 år, deltog i arbetet. Hon hette Beate Sirota Gordon och var dotter till Augustine och Leo Sirota, den senare en känd konsertpianist. Föräldrarna lämnade Europa när judeförföljelserna tilltog och bosatte sig i Japan. Beate växte upp i Japan och blev helt flytande i japanska. Hennes uppgift i kommittén blev bland annat att ansvara för formuleringarna till den viktiga paragrafen 24, som gav kvinnorna i Japan rättigheter som över huvud taget inte hade funnits i den tidigare konstitutionen. Hennes insatser ledde till att artikel 24 i den japanska konstitutionen ser ut som den gör. Den lyder:

”Marriage shall be based only on the mutual content of both sexes and it shall be maintained through mutual cooperation with the equal rights of husband and wife as a basis. With regard to choice of spouse, property rights, inheritance, choice of domicile, divorce and other matters pertaining to marriage and the family, laws shall be enacted from the standpoint of individual dignity and the essential equality of the sexes.”

Beate var den enda kvinnan i kommittén och hennes olika textförslag ansågs till en början vara alltför radikala, men hon lyckades ändå få ett avgörande inflytande på arbetet. När hemligstämpeln på kommitténs arbete långt senare togs bort kunde hon också få det allmänna erkännande hon förtjänade. Tack vare hennes kunskaper i japanska fick hon även uppdraget att tolka de förhandlingar som skedde mellan SCAP och den japanska regeringen. Erfarenheterna finns beskrivna i biografin The Only Woman in the Room, som har John Dower som medförfattare och publicerades 2014. En annan bok, Last Boat to Yokohama, sammanställd av Nassrine Azimi och Michel Wasserman, publicerades 2015 och är en fascinerande skildring av Beate Sirota Gordons liv och verksamhet. Som chef för både Japan Society och Asia Society gjorde hon betydande insatser för kulturutbytet mellan USA och Asien.

 

För ett antal år sedan var det populärt att prata om ”asiatiska värderingar”. Den grundläggande tanken var att  länderna i Asien styrdes av upplysta despoter eller autokratiska regimer, som hade det allmännas bästa för ögonen. Demokrati var det litet si och så med, men samhällena var organiserade i hierarkier som skapade en gemensam värderingsgrund. För länge sedan ondgjorde sig Karl Marx över ”det asiatiska produktionssättet”, som han såg som en ineffektiv övergångsfas i samhällsutvecklingen. En annan Karl,  Karl August Wittfogel drev tesen om att det fanns en särskild ”orientalisk despotism”, som inte nödvändigtvis var ond i alla dess delar (”Oriental despotism: A Comparative Study of Total Power”, 1957). Despotierna var relativt harmoniska, men det var också väldigt svårt att genomföra moderniseringar och förändringar. Ur det västerländska perspektivet var detta ett tecken på efterblivenhet, medan det ur det asiatiska perspektivet snarare var ett tecken på visdom.

Ett liknande sätt att förklara skillnaderna mellan Öst och Väst var att de asiatiska länderna, framför allt de östasiatiska, fäste särskilt avseende vid konfucianska principer. Den konfucianska ideologin menade att harmoni skall råda i riket och att vägen till denna harmoni var att alla delar av samhället respekterade att det fanns hierarkiska strukturer inom familjer och klaner, mellan äldre och yngre, kvinnor och män, politiska makthavare och olika yrkeskategorier . Fursten hade himlens mandat att styra, men han kunde behålla mandatet endast om han hade folkets bästa för ögonen.

Den första japanska konstitutionen med sina sjutton artiklar var enligt den historiska krönikan Nihon Shoki (720) författad av Prins Shôtoku år 604: Den började med formuleringen att harmoni skall råda i riket, vilket var ett tydligt konfucianska inslag. Samtidigt underströk den att även buddhismen skulle respekteras. Vidare skulle individualismen underställas den kollektiva nyttan. Enligt vissa, exempelvis tidigare viceministern i dåvarande (tidigt 1990-tal) ministeriet för internationell handel och industri, Fukukawa Shinji, reflekterades de asiatiska värderingarna även i sättet att leda företag. I Europa, menade han i en artikel 1997, var det betydligt viktigare med tydliga och specifika kontrakt i affärsrelationerna, medan det i asiatiska företag var viktigare med reciprocitet och ömsesidigt förtroende i affärsrelationerna.

Diskussionen om de asiatiska värderingarna är inte lika synlig idag som för tjugo, eller trettio år sedan, men onekligen har tankarna inte försvunnit. Ett land som man hela tiden diskuterar, oavsett om det är asiatiska värderingar eller specifikt nationella sådana, är Japan. Vad är det som gör att mycket av det vi diskuterar som stora problem i Sverige, som till exempel köerna i akutsjukvården, kommunikationernas effektivitet och polisens resurser inte tycks vara lika stora problem i Japan? Problem finns förstås alltid i alla samhällen, men väntetider på ett halvt eller till och med ett helt dygn på en japansk akut är nästan en omöjlighet. Snarare går maxgränsen vid en timme. Tågen går på minuten i Japan och när det gäller snabbtågen till och med på sekunden, oavsett väder. Poliser finns det överallt utan att de upplevs som påträngande. Är det helt enkelt så att tänkandet kring  personalresurser är annorlunda och beror detta i så fall på existensen av asiatiska värderingar?

Den orientaliska despotism som Wittfogel diskuterade hade visserligen ett viktigt inslag av personalkrävande jordbruk, särskilt när det gällde risodling och irrigation, men det behöver inte vara så att mycket personal i dagens samhälle har med konfucianism eller kontrollerad despotism att göra, utan kan lika väl bara vara ett logiskt välfärdstänkande och ekonomiska kalkyler kring vad som är mest lönande och effektivt. För mycket personal kan förstås vara slöseri med resurser, men frågan är om inte långa köer, underdimensionerade järnvägar och brist på poliser leder till ett ännu större samhällsekonomiskt slöseri. Det vimlar av privata sjukhus och järnvägar i Japan, så förstatligande är inte nödvändigtvis en del av lösningen. Det rör sig snarare om principen att kunden alltid skall komma i första hand. Det är i alla fall ett viktigt inslag i de japanska värderingarna.

 

© Kommentarer och tolkning från japanska: Lars Vargö

13.

七夕のあはぬこころや雨中天

Tanabata no awanu kokoro ya uchûten

Tanabata / de älskande två kan ej mötas / himlen full av regn

Tanabata är ursprungligen en kinesisk festival som hålls den 7 juli varje år. Den sägs ha importerats till Japan år 755 och firats sedan dess. I Japan är det den dag på året då den kvinnliga guden Orihime och den manliga Hikoboshi kan träffa varandra. De är djupt förälskade, men tvingas att resten av året befinna sig på skilda håll. Gudarna är egentligen stjärnorna Vega (Alfa Lyrae), den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Lyran, och Altair (Alfa Aquilae), den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Örnen. Denna gång, den 7 juli 1666, kunde Bashô inte se stjärnorna på grund av den regnfyllda himlen.

14.

たんだすめ住めば都ぞけふの月

Tanda sume sumeba miyako zo kyô no tsuki

En sak är klar / bor jag någonstans är det i Kyôto / med dagens måne

Den här dikten kan tolkas på många sätt och är en lek med ord. ‘Sume’ kommer från verbet ‘sumu’ som kan kan betyda ‘klar’, men också ‘att bo’住む. ‘Miyako’ 都 har betydelsen ‘huvudstaden’, men tecknet kan också uttalas ‘kyô’, det vill säga samma uttal som för det ord som kommer därefter, kyô 今日, ‘idag’. Det är också fullt möjligt att tolka dikten som ‘En sak är klar / där jag befinner mig är huvudstaden / för dagens måne’.

15.

影は天の下照姫か月の顔

Kage wa ame no shita teru hime ka tsuki no kao

Ljuset / är det Shita-teru-hime / som är månens ansikte?

‘Kage’ kan betyda skugga, men här syftar det snarare på ‘tsuki-kage’, 月影 månljuset, eller ‘omokage’, 面影 en bild.  Shita-teru-hime är dotter till den shintoistiske guden Ôkuninushi, härskaren över Izumo-provinsen. Hon beskrevs som en vacker prinsessa, men var också den mytiske modern till waka-poesin och nämns som sådan i den kejserliga antologin ‘Kokin woka-shû’, 古今和歌集 , ‘Waka-poesi från nu och förr’, som blivit klar år 920.

16.

荻の声こや秋風の口うつし

Ogi no koe koya akikaze no kuchi-utsushi

Vassruggens röst / låter som om den härmar / höstvinden

‘Kuchi-utsushi’ kan också betyda ‘att mata med munnen’, vilket ger ytterligare en dimension till dikten. Håller vasstråna på att mata varandra när ger ljud åt höstvinden?

17.

寝たる萩や容顔無礼花の顔

Netaru hagi ya yôgan burei hana no kao

Vilande klöverblommor / ganska oförskämt / att inte visa ansiktena

‘Yôgan-burei’ 容顔無礼 betyder att ha en ‘oförskämd uppsyn’, men Bashô leker med det nästan likalydande uttrycket ‘yogan-birei’ 容顔美麗, ‘att vara vacker’. Blommorna hänger mot marken när de vilar.

18.

月の鏡小春に見るや目正月

Tsuki no kagami koharu ni miru ya me-shôgatsu

Fullmånen / sedd en brittsommardag / nyårsfest för ögonen

‘Tsuki no kagami’ betyder ordagrant ‘månens spegel’, men är ett uttryckssätt för fullmånen. ‘Koharu’ avser en varm dag under månkalenderns oktobermånad.  ‘Spegel’ och ‘miru’, ‘att se’, är ord som hör ihop i den klassiska japanska poesin. De är s.k. engo 縁語, ‘besläktade ord’ som skall användas tillsammans. 

19.

時雨をやもどかしがりて松の雪

Shigure o ya modokashigerite matsu no yuki

Sen höstskur / irriterar / tallarnas snö

Här finns det möjligheter till flera tolkningar. Oseko Toshiharu har översatt dikten ‘A wintry shower / Has changed at last into snow / On the impatient pines’.  Jane Reichhold å sin sida har översatt den ‘a winter shower / the pine is unhappy and / waiting for snow’. Poeter i Japan brukar säga att det är litet orättvist att lövträden förvandlas i vackra färger under  hösten, medan tallarna måste vänta tills snön täcker dem för att man skall tycka att årstidernas förändringar har givit dem en ny, vacker skepnad. Under tiden ser de ganska ledsna ut när det regnar. Som i så många andra dikter använder Bashô ord som får olika betydelser beroende på vilka tecken som användes. ‘Matsu’ kan betyda ‘tall’ om det skrivs med kinesiska tecknet 松, men ‘att vänta’ om det skrivs 待つ。

20.

萎れ伏すや世はさかさまの雪の竹

Shiore fusu ya yo wa sakasama no yuki no take

Nedböjd av snö / har världen / vänts upp och ned

Bashô anspelar på en berättelse inom Nô-teatern, ‘Take no yuki’ 竹の雪, ‘Snön på bambun’, där en mor finner sin ihjälfrusna son under en snötäckt bambu. Ett barn som dör före en förälder tillhör en värld som har vänts upp och ned. 

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 9

Flammornas färg

I

De kunde höra ljudet av en motorbåt där de satt i rummet och väntade på frukosten. Asako kunde inte låta bli att titta på sin far.

”Den ska nog också åka och hämta varor”, sade han. De hade båda sett en båt komma med leveranser kvällen före.

Genom de allt ljusare pappersfönstren i skjutdörrarna kunde Asako se ett gulaktigt sken fladdra. När hon öppnade dörrarna ut mot trädgården stod trädgårdsmästarn där och brände högar av vissnat gräs. Den sjudande hettan från elden bildade en stor ring på gräsmattan.

Sjön Ashi låg stilla. På andra sidan låg vattenbrynet fortfarande i mörker. Berget ovanför hade ännu inte fått någon färg. Det hade heller inte reflekterat någon kvällssol. Genom träden kunde de se båten färdas utmed den närmaste strandlinjen.

”Titta, det finns folk som åker båt fast det är så här kallt”, sade Asako. Trädgårdsmästaren  såg också ut över sjön. ”De åker fram och tillbaka med leveranser”, sade han.

”Levererar de varor med båt?”

”Det blir för tungt att ta dom landvägen. Det där är nog frun från byn här bakom.”

Morgondunklet började skingra sig mellan träden. De kunde ana en kvinna iklädd en sober kimono i båten.

”Jag skulle inte ha något emot att pröva att leva på det där sättet – åka och handla med båt”, sade Asako, som om försökte hitta något sätt att stilla sin oro.

”Stäng dörren, det är kallt”, sade fadern. Flammorna började åter att dansa i skjutdörrarnas nedre pappersfönster.

Även denna morgon kände Asako sig orolig och ljudet av motorbåten gjorde inte henne lugnare.

”Är det verkligen varutransporter? Båten igår var ju en roddbåt. Det där är ju en motorbåt.”

Asako var inte riktigt nöjd med förklaringarna och öppnade försiktigt en glipa mellan skjutdörrarna. Hon ville med ena ögat först försäkra sig om att  storasystern inte hade hunnit ut i trädgården innan hon öppnade dörrarna igen.

Motorbåten åkte i riktning mot Kojiri. Man brukade kunna se berget Fuji på andra sidan sjön, men det var molnigt. Båten de hade sett dagen före hade tråcklat sig genom stranddungarna, men motorbåten åkte rakt ut mot sjön som om den svepte reflektionerna av trädtopparna.

”Det är ju storasyster. Ja, det är hon, precis som jag trodde.”

Hon tog tag i skjutdörrarna. ”Det är hon. Det är dom där två. Far, de har gett sig ut på sjön fast det är så kallt. Storasyster har blivit tokig.”

Sjön var helt fri från vågor, varför motorbåten snabbt drog upp en vattensvans och försvann i fjärran. Momoko satt intull den unge mannen i fören. Vid bergen på andra sidan tecknade molnen en svag linje.

”Far …”. Asako vände sig om. Fadern undvek hennes vädjande ögon.

”Stäng sa jag ju.”

”Ja, ja.” Asako fortsatte att försöka följa båten med stona ögon.

”Asako, nu ber jag dig, stäng skjutdörrarna.”

”Förlåt”. Asako gick tillbaka till hibachin med sina tankar.

”Vad ska far göra?”

Pappan satt tyst.

”Vi kan väl inte bara lämna syster så där utan vidare? Det går fortfarande att höra motorbåten. Jag blir alldeles ifrån mig. Jag kunde inte somna igår kväll heller.”

”Ja, jag märkte det. Men jag ville se om jag kunde hitta henne här …”

”Jaså? Men hur ska far nu kunna hitta henne igen?”

”Det kanske jag inte kan, men igår, nej i förrgår, när jag sa att jag ville bygga ett hus åt dig sa du att jag skulle göra det åt storasyster också, eller hur?”

”Ja, jag frågade om det inte fanns en storasyster i Kyoto också och om det skulle vara två eller tre hus.”

”Nåja …” Fadern fick svårt att uttrycka sig.

”Jag skulle gärna bygga ett hus till Momoko också, men jag tvivlar på att hon skulle vilja bo i det.”

”Varför skulle hon inte vilja det? Skulle jag vara den enda som skulle bo i ett hus som far lämnade efter sig som ett testamente? Inte syster? Varför då?”

”Det har jag lite svårt att svara på. Det kanske beror på att det var med Asakos mor jag gifte mig.”

”Jaså?” Asako skakade på huvudet. ”Nej, jag vill inte höra talas om något sånt. Det är ju ganska fegt, eller hur?”

”Det kanske det är”, sade han nickande, som om han talade med sig själv. Men hans ord var tydliga. ”Jag hade två kärleksförhållanden, men gifte mig bara en gång. Det första barnet blev jag fråntaget, men inte det andra. Även om jag inte har pratat om det tror jag Asako känner till det.”

Asako hade svårt att få fram några ord.

”Varför blev far inte fråntagen det andra? Var det för att mor fanns?”

”Nej, så var det inte. Det var för att det första barnets mor dog. Självmord.”

Pappan pratade som om han ville kräkas upp gift. Dotterns sömnlösa ögonlock skuggades av ett vackert veck.

”Om far har tre döttrar med tre mödrar, innebär det att jag är det enda legitima barnet?”

”Ja, jag vet inte … hur man ska se på det … det är ju ett sätt att se på det, gärna det.”

”Det är synd om far.”

”Oavsett om man bor tillsammans, eller om man blir utestängd, så är ens barn trots allt ens barn. Det finns inget som kan klippa de biologiska banden.”

”Hur väl man än vill är det väl likadant med en styvmor. Hon kan väl aldrig vara något annat än en styvmor?”

”Nej, visst. Om både föräldrar och farmödrar bara tycker synd om ett barn är det nog mest synd om dom själva.”

”Men det är fars verk alltihop.”

”Ja, så är det visserligen, men människors öden går inte alltid att betrakta som räkenskaper.”

”Är den motorbåt syster åker med just nu också en ödets båt? Finns det inget vi kan göra åt det?”

”Det har jag inte sagt. Men menar Momoko verkligen allvar med den där pojken?”

”Det kan inte jag veta.”

”Hon är nog på gränsen, tror jag. Momoko har fått sin mors temperament och försöker hela tiden leva ut sina känslor. Hon kämpar på, ibland blir hon förtrollad av något, men den där pojken gör hon sig nog av med.”

”Även om hon skulle vilja göra sig av med honom … är hon seriös av sig. Men just nu har hon två pojkvänner. Far, den hon är med idag heter Takemiya. Att ha två stycken så där utan vidare … jag förstår mig inte på henne.”

Asako fick svårt att prata och drog ihop sina axlar. Hon verkade skämmas för sin syster. Pappan verkade litet tagen på sängen.

”Det är inte allvar. Så länge hon inte hittar de verkliga såren i sitt bröst går det nog inte att hindra henne från att leka med elden. Har inte Asako någon som känslorna svallar för?”

”Storasysters sår i bröstet … ? Det kanske är så att hon inte kan öppna sig för någon annan än hennes verkliga mor?”

”Det är nog snarare hennes vinnarinstinkt”, sade fadern undvikande. ”Om någon lever farligt, som om hon höll knivar i munnen, är det för att såren gör ont. Det är kanske som att ta självmord litet i taget. Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Självmord? Skulle storasyster …?” Asako spetsade öronen och ryste med hela kroppen när hon hörde det ordet. Det skrämde henne.

”Far, det går inte att höra ljudet av motorbåten längre. Hon kanske har åkt ut på sjön för att ta livet av sig. Tänk om de ska begå dubbelt självmord?”

Asako reste sig omtumlad upp och öppnade skjutdörrarna.

”Tänk om det är så? Far, jag kan inte se båten längre.”

Fadern försökte låta opåverkad. ”Nej, dom har nog bara åkt för långt bort för att vi ska kunna höra det.”

”Långt? Vart då?” Asako tittade bort mot Kojiri. ”Jag kan inte se den. Det finns inte en bår på sjön. Jag går till stranden och tittar.

Hon satte på sig trätofflor som stod i trädgården och rusade iväg. Askan från släckta elden yrde kring hennes fötter.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning till svenska: Lars Vargö

Avsnitt 8

III

Gryningen glittrade i havsvattnet vid Nishiki-ga-ura, ‘Brokadbukten’.

”Hörde du hur Akita-hunden skällde i natt?” frågade Mizuhara.

”Nej, det gjorde jag inte.” Dottern Asako hade just avslutat sitt morgonbad och satt åter vid spegeln.

”Man kunde verkligen höra dess latenta styrka i skallet …”

Fadern började åter prata om markis Inga. Bredvid honom hade det bott en berömd aristokratfamilj, men strax före kriget hade familjemedlemmarna förlorat sina privilegier. De ansågs vara sedeslösa och ha skadat den aristokratiska äran. Eftersom  alla titlar togs bort och egendomar konfiskerades efter kriget var det nog lättare att acceptera sitt öde om man redan hade råkat illa ut innan kriget var slut.

När Mizuhara åter hade varit och tittat på Igas villa tycktes han vilja återvända till det förflutna, till den tid som minnena av terummet och tehuset framkallade. Men även grannvillan, den som ursprungligen hade tillhört kejsarfamiljen och det hus de nu sov över i tycktes dra hans tankar till Igas förflutna och Mizuharas egen livsstil tidigare. I atombombernas ruiner fanns även en arkitekts öden begravda.

”Överge detta hus, och även nästa.” Mizuhara tänkte på det buddhistiska ordspråket.

När de hade lämnat Tsubaki-ya och promenerat runt staden en stund klev de på en sightseeing-buss som skulle till Moto-Hakone. När de väl hade passerat Jikkoku-passet kunde de se sjön Ashi i närheten av Hakone-passet. Snön låg kvar på Futago-yama (‘Tvillingberget’), Koma-ga-take (‘Schackpjäs-klippan’) och Kami-yama (‘Gudarnas berg’).

”Har plommonträden blommat än här i bergen?” frågade Mizuhara den mötande värdshusvärden från ‘Värdshuset i bergen’, samtidigt som de gick från bebyggelsen i Moto-Hakone förbi de höga cederträden i riktning mot Hakone-jinja, shintôtemplet.

”Inte än, det är tio graders skillnad mellan Atami och Hakone”, svarade värden.

‘Värdshuset i bergen’ var tidigare industrimagnaten Fujishimas sommarbostad. Vid infarten till residenset låg tjänarnas väntrum, garaget och båthuset. Men rummen de förevisades var förvånansvärt enkla.

”Det är verkligen anspråkslöst, som en liten stuga i bergen. Fanns det inte något särskilt hus för de företagsanställda?” frågade Mizuhara samtidigt som hans satte sig vid kotatsun, det lilla bordet med ett täcke under bordsskivan där det också fanns en värmekälla. Skjutdörrarna mot den öppna verandan var  shôji, med rispapper i stället för glas som rutor. För att avskilja rummet från ingången och nästa rum hade man satt in nya dörrar av cederträ. Urpsrungligen hade det nog suttit fusuma där, skjutdörrar av papp där.

De bjöds in att dricka te i salongen, som verkade alldeles nybyggd. Uppasserskan stillade Mizuharas nyfikenhet när hon förklarade att det hus i västerländsk stil som hade legat där hade brunnit ned året innan, i mars. Det var Fujishima-familjens drömhus som hade gått upp i rök.

De gick ut för att betrakta den jättelika trädgården. På andra sidan en samling rhododendron-buskar låg tehuset med ett antal azaleor framför. När de gick igenom en    dunge med cederträd och ut på en upphöjd gräsmatta fanns en bänk under ett cederträd som fungerade som ett slags paraply. På soffan fanns en skylt med texten ”Det självständiga cederträdet”.

Värdshusvärden pekade mot strandkanten: ”Där borta har ni de fyra cederträden. Gräsmattan är badmintonbana.”

”Nämen! Är det storasyster?”

Asako gav ifrån sig ett dämpat rop och höll upp händerna mot bröstet, som för att kväva rösten.

”Skrik inte! Titta inte”, viskade fadern med en röst som var tydligt påverkad.

På en bänk vid de fyra cederträden satt Momoko och höll om axlarna på en ung man. De hade blickarna fästa ut över insjöns vatten.

Värdshusvärden guidade dem vidare mot en annexbyggnad och en lantbyggnad, men Mizuhara hade svårt att samla tankarna.

”De har lagt på hundra år för utlänningarnas skull”. försökte han skämta.

”I det här lanthuset ville Fujishima bjuda sina gäster på riktiga lanträttet”, förklarade värden.

Plankorna i stallet verkade vara transporterade dit i efterhand och aldrig någonsin ha utsatts för hästars avföring, men det hela gav ett ursprunglig intryck. Taket hade sjunkit in och genom glipor kunde man se Gudarnas berg. Mizuhara kände sig  frusen. Asakos ansikte var också litet blåaktigt.

Kvällen gick utan att de sade särskilt mycket till varandra. Mizuhara tänkte på hus, Asako på annat. Momoko måste ha velat undvika Yugawara och Atami, även de heta källorna i själva Hakone, för at ti stället ta in på det här Värdshuset i bergen.

Asako och Momoko hade olika mödrar och var inte särskilt lika varandra. Värdshuspersonalen skulle nog inte lägga märke till att var systrar. Mizuhara hade dagen innan sagt att han och Asako skulle åka till Atami och Momoko visste förstås inte att de nu också hade tagit sig till Hakones litet avlägsna delar.

Momoko kramade ynglingen bakifrån, inte tvärtom.

”Vad gråter du för?” frågade han dämpat.

”Jag gråter inte.”

”Jag kan ju känna dina tårar i nacken.”

”Jaså? Det är för att du är så söt.”

Ynglingen försökte byta ställning.

”Nej, nej. Sitt alldeles stilla …” viskade Momoko och betraktade det gräddfärgade draperiet. Rummen låg på var sin sida om receptionen. Momokos rum hade varit traditionellt japanskt, men nu var det omgjort i västerländsk still och en säng hade ställts in där.

De flesta är väl förtrogna med händelserna under det andra världskriget och Japans agerande då. Hur Japan förhöll sig till andra länder under det första världskriget är mindre känt. När Storbritannien förklarade Tyskland krig den 4 augusti 1914, efter det att Tyskland hade invaderat Belgien och Luxemburg, var den japanska regeringen ganska kluven inför hur man skulle agera. En fraktion bland japanska beslutsfattare hyste stor beundran för Tyskland, inte minst på grund av att den moderna japanska armén urpsrungligen hade strukturerats enligt preussisk modell. Storbritannien å andra sidan utövade påtryckningar på Japan för att Japan i någon form skulle engagera sig i kriget mot Tyskland. Japan och Storbritannien hade ju 1902 ingått i en allians med varandra, en allians som förnyades 1911 och som varade fram till 1923. Enligt alliansavtalet skulle de två länderna stödja varandra i händelse av krig. Japan gick därför till slut med på att gå med i kriget mot att man tillerkändes rätten att ta över de tyska besittningarna  i Östasien och Stilla havet, det vill säga de som fanns på Shandong-halvön i Kina och på Stillahavsöarna.

Den 15 augusti ställde Japan Tyskland inför ett ultimatum: antingen skulle hamnstaden Qingdao (Tsingtao), som låg i den tyska koncessionen Jiaozhou på Shandong-halvön, överlämnas i japanska händer, eller så skulle Japan förklara krig. Tyskland ignorerade hotet och följaktligen förklarade Japan krig den 23 augusti. Tre dagar senare påbörjade Japan och Storbritannien en gemensam blockad av hamnstaden.Den tyska flottan hade redan lämnat sin bas och kvar var endast tre tusen tyska soldater. Under 1915 och 1916 försökte Tyskland enträget förmå Japan att sluta separat fred, men till ingen nytta. I stället undertecknade Japan ett avtal med Ryssland i juli 1916 om att ingendera parten skulle teckna ett separat fredsavtal med Tyskland. I ett hemligt avtal med Storbritannien kom Japan samtidigt överens om att Japan skulle tillerkännas rätten till de forna tyska besittningarna i Stilla havet norr om ekvatorn, mot att Japan gav samma erkännande till brittiska rättigheter i besittningarna söder om densamma.

I ”Lansing-Ishii-äverenskommelsen” av den 2 november 1917 erkände USA att Japan hade speciella rättigheter i Kina. Motkravet var att Japan skulle erkänna Kinas territoriella integritet och att den kinesiska marknaden skulle hållas öppen för alla parter. Nyväckta japanska ambitioner i Kina började samtidigt att väcka farhågor hos den amerikanska regeringen. Det hindrade inte att USA och Japan hade ett så pass förtroendefullt bilateralt förhållande att man kom överens om att japanska krigsfartyg skulle hjälpa USA att patrullera vattnen runt Hawaii i syfte att amerikanska fartyg skulle kunna komma loss och bege sig till Atlanten!

Japan byggde också jagare åt Frankrike, kommersiella fartyg åt Storbritannien och försåg såväl Storbritannien som Ryssland med ammunition. Brittiska parlamentariker, inklusive Winston Churchill, bad Japan att skicka trupper till västfronten och den japanska regeringen hade också ett tag planer på att skicka över ett hundra tusen man till Europa. Projektet föll dock på de praktiska svårigheterna att genomföra det. I stället gav den japanska flottan skydd  åt australiska och nyzeeländska trupptransporter, såväl som till franska kolonialtrupper som var på väg till Europa. 1917 agerade dessutom japanska jagare i Medelhavet, där man aktivt gav sig på tyska och österrikisk-ungerska ubåtar och skyddade allierade trupptransporter. Som mest hade Japan 17 krigsfartyg i Medelhavet och närmare 800 transporter med sammanlagt 700 000 allierade soldater eskorterades.

Det är litet svindlande att tänka på hur nära Japan stod både Storbritannien, Ryssland och USA vid tiden för det första världskriget; och hur Japan och Tyskland var fiender. Under andra världskriget blev det tvärtom.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 7

”Ska jag skrubba far på ryggen? Undrar hur många år det är sedan jag gjorde det sist …”, sade Asako och tvättade sig själv på överkroppen. Fadern låg nedsänkt i karet med det heta vattnet och använde kanten som huvudstöd.

”Ja, just ja, jag tvättade ju till och med Asakos tår när hon var liten. Kommer Asako ihåg det?”

”Ja, det gör jag. Men så liten var jag inte.”

Fadern slöt ögonen.

”Jag tänkte att det kanske börjar bli dags för Asako att bilda familj. Jag funderar på hur jag ska ordna det.”

”Va? Familj …?

”Just det.”

”Vem ska jag bo med? Eller ska jag bo ensam?

Asako fortsatte att tvätta sig medan hon pratade. Hon uttryckte sig försiktigt, men det hon sade verkade ha effekt på faderns resonemang.

”Finns det ingen som du skulle vilja bo tillsammans med än?” frågade han, som om han ville pröva sina tankar.

”Nej, det gör det inte.” Dottern tittade på sin far.

”Nåja. Asako kan bo ensam om hon vill. Eller helt låta bli, det spelar ingen roll. Men det kanske blir lättare om Asako får ett eget hem. Jag är ju arkitekt och skull vilja ordna det så att mina döttrar får var sitt hus, som ett slags testamenterat arv.”

”Hus som ett arv ….?” frågade dottern utan att verka särskilt entusiastisk. Hon skakade på huvudet. ”Nej, det vill jag inte”, sade hon och klev ned i badet. ”Vad kallt det har blivit.”

”Det är okej. Som jag brukar säga, det blir aldrig som man har tänkt sig, men arkitekter tänker på ett speciellt sätt. De har inte så stort handlingsutrymme. Den som beställer ett hus bestämmer också var huset ska byggas, vilket material det ska vara, vad det ska användas till, storlek och kostnad. Sedan ska snickarna, murarna och möbelexperterna säga sitt … Hittills har nog markis Igas självupptagenhet tagit priset. Vad jag menar med ett testamenterat arv är ett hus som blir precis som jag vill ha det. Att jag får det som jag har tänkt från första början. Det får man nästan aldrig.”

Det verkade som om fadern ändå ville undvika ordet testamente på grund av det vemod det förde med sig.

Fadern slogs av hur vacker hans dotter var. Han tänkte också på Akita-hunden i trädgården. Det var visserligen inte särskilt passande att jämföra sin egen dotter med en hund, men levande varelser var så vackra, tyckte han. Hundens skönhet var förstås av ett helt annat slag.

Hunden var fastbunden i sin koja. Djur byggde inga egna hus, men de bon som djur byggde var tillverkade på ett naturligt sätt och var inga komplicerade arkitektoniska strukturer.De förstörde inte den naturliga miljön genom att vara anskrämliga. Stadskulturen runt Atami var ett bra exempel på hur mänsklig arkitektur kunde förstöra miljön. Området gick inte längre att rädda. Vetenskapens framsteg bidrog onekligen också till människans elände och det var tveksamt om den moderna arkitekturen ökade den mänskliga lyckan. Mizuhara hyste ofta en hel del tvivel. Arkitekter världen över tvivlade ofta på den samtida arkitekturen och frågade sig om de moderna husen skulle kunna bli något som senare generationer kunde uppfatta som vackra, lika vackra som de själva kunde tycka äldre strukturer var.

När Mizuhara betraktade sin dotters vackra kropp undrade han å andra sidan hur han skulle kunna skapa något hus som passade denna vackra varelse. Han förvånades över sin brist på självförtroende. Han hade kanske glömt allt det fina som fanns alldeles intill honom. Det han älskade. Han hade tvingats lämna sitt eget hus på grund av en eldsvåda och den nuvarande bostaden var bara temporär.

Att skapa ett hus som passade en kimono, som i sin tur passade dottern, var knappast möjligt för en enkel människa som han själv, tänkte han. Det var bara gudarna som hade förmågan att skapa naturlig skönhet, och en nakenhet som föll sig lika naturlig som hos djuren. Det var den utgångspunkt som arkitekterna hade gemensamt. Hur som helst, det var många år sedan Mizuhara hade delat bad med Asako. Och om det var någon som skulle kunna skapa ett hus som passade dotterns dagliga liv var det hennes far. Vem hon skulle dela huset med var något som han för tillfället fick sluta tänka på.

I det trånga gemensamhetsbadet var det snarare fadern som började känna sig besvärad och han höll sig på sin kant. Synen av dottern gjorde att han hade börjat tänka på den tid som flytt och på sitt testamente. Han klev klev upp ur badet och återvände till rummet. Han fann en kvist från jinchôge-busken på bordet, en kvist som dottern hade lagt där. Hon tyckte uppenbarligen om att vara på värdshuset, men hur var det med honom själv? Det gick att höra hur gästerna på våningen ovanför pratade om den skicklige shamisen-spelaren Shinnai-Onoe-Itahachi. Geishan som var där lät inte som om hon var särskilt ung.

Asako klev i sin tur upp ur badet och gick mot spegeln. Det var också länge sedan fadern hade kunnat se sin dotter göra makeup.

”Far”, ropade Asako från spegeln, ”vad ville far egentligen säga förut?”

”Va?”

”Far verkade ha något att berätta, var det inte därför far lät mig följa med. Det gör mig lite orolig.”

Fadern teg.

”Hur många hus ska far egentligen konstruera som testamente? Två? Tre?”

”Vad menar du?”

”Om det bara är Asako och storasyster blir det ju bara två. Men har inte far en dotter i Kyoto också?”

Fadern såg plötsligt bestört ut. Lyckligtvis kom just då uppasserskan med maten. Asako satte sig vid hibachin och fingrade på kvisten medan maten dukades upp. Jinchôge-busken har små tubformade blommor som är åt det lila hållet. På insidan lyser den skära färgen svagt. Fadern fäste också blicken på blommorna.

På 1980-talet uppstod det väldiga slitningar mellan Japan och USA på grund av en skev handelsbalans till Japans fördel. De japanska företagen började köpa amerikanska företag och i takt med de japanska framgångarna började också klagomålen att hagla från amerikanskt håll. Några kongressledamöter slog sönder japanska radioapparater på trappan till kongressen med släggor och en senator sade att man inte skulle ha släppt två atombomber över japanska städer, man borde ha släppt fyra … De böcker som hade prisat den japanska företagsmodellen, som till exempel Ezra Vogels ”Japan as Number One. Lessons for America” (1979), ersattes av böcker som ansåg att Japan ägnade sig åt orättvisa handelsmetoder, som till exempel Clyde V. Prestowits´”Trading Places. How we are giving our future to Japan and how to reclaim it” (1988).

När den amerikanska exporten gick som tåget efter det andra världskrigets slut var det få som klagade på någon ensidig handelsbalans från amerikansk sida, men när de amerikanska företagen hamnade i bakvattnen på effektivare utländska företag började de protektionistiska tongångarna att bli allt vanligare. Det drabbade också den svenska stålindustrin, som var betydligt effektivare än den amerikanska i slutet av 1980-talet. Från USA:s sida krävde man att svenska företag skulle ingå i s.k. VRAs, ”Voluntary restraint agreements”, det vill säga att de skulle begränsa sin export om de ville undgå amerikanska motåtgärder. På svensk sida hävdades det att sådana avtal stred mot det multilaterala handelsavtalet GATT (General Agreement on Tariffs and Trade), vilket i sin tur resulterade i en rad stämningar i amerikanska domstolar om subventioner och dumping. De amerikanska advokaterna var och är oerhört skickliga och även om svenska (och japanska) företag hade rätt i sak kostade rättegångarna storas summor och verkade handelshindrande.

Japan anklagades också för att ha en undervärderad valuta, ungefär som Kina anklagas för samma sak idag, men efter den s.k. Plaza-överenskommelsen 1985, som var första gången centralbankerna i de fem största ekonomierna agerade gemensamt för att manipulera valutorna, blev den japanska yenen i ett slag betydligt dyrare. Överenskommelsen blev också ett slags startskott för den japanska ekonomins väg mot stagnation och deflation, även om det var flera orsakssammanhangen som hängde ihop.

Idag talar den nytillsatte amerikanska presidenten på ett sätt som påminner om 1980-talet. När det går dåligt för amerikanska företag är det omvärldens fel. Då är det bättre att stänga gränserna i stället för att analysera varför man eventuellt hamnar efter i konkurrensen. Ett handelskrig gynnar ingen, vilket också påpekas om och om igen världen över. Det är inte längre så att exportvarorna produceras i bara ett land, framför allt inte de mer tekniskt avancerade produkterna. Det är snarare ett komplicerat nät av komponenter och tjänster från flera länder som till slut leder till en slutlig produkt.

President Trump har under sin kampanj också sagt att bland annat Japan måste betala mer för de amerikanska baser som finns i landet. Han verkar helt omedveten om att Japan redan betalar över 70 procent av kostnaderna och att det är billigare för den amerikanska militären att ha sina baser i Japan än i USA. Därtill finns det ju en aspekt som Japan egentligen borde ta betalt för, nämligen den att man gör det möjligt för amerikansk militär att ha sina trupper och sin utrustning i Kinas direkta närhet. Den amerikanska sjunde flottan har sin hemmabas i Yokosuka i Japan och det beror inte på japansk illvilja eller slughet, utan på att det är betydligt billigare, effektivare och mera logiskt för USA att ha den i västra Stillahavet än att ha den i Honolulu eller San Diego. Om USA drar sig tillbaka från de japanska baserna skadar man bara sina egna intressen. Det vore lika intelligent som att slå sönder radioapparater på kongressens trappa med släggor.